Gillar att killar faktiskt kan vara precis som oss ibland...

En lååång fika med killkompisen fick mig att förstå att vi inte är så olika trots allt. Vi tänker ganska lika när det kommer till kritan.
Det är skönt att inte behöva analysera allt ibland men det är likaså jätte nice att kunna disskutera med en kille som är lite i samma tankegångar som en själv... Det blir så mycket lättare att relatera och förstå varandra då.
Hur ska man göra då, att vara olika i ett förhållande behöver inte vara till en nackdel, inte när det kommer till exempelvis intressen. Handlar det däremot om lite mer djupare tankar som hur man ska leva sitt liv ihop och vad man gör tillsammans är det skillnad...Man vill ju vara bästa kompisar som kan ge varandra det man verkligen behöver oavsett om det handlar om en underbar stund i sängen eller om det är i vardagens olika situationer. Oavsett så är det viktigt att man är på samma plan, delar tankar och tänker lika om mycket. Har jag fel, det känns så ibland. Någon jag pratat med idag sa att det kanske inte ska vara så i ett förhållande, man kanske inte kan hamna i djupare diskussioner utan det får man ta sina vänner runt omkring till. Men är det verkligen så man vill ha det i ett förhållande, vill man inte känna att man kan prata om allt...Det är ju det som gör det magiskt....

Vi kom även fram till slutsaten att det gäller ju för livet...Den du är med nu är även den du iallafall planerar att leva ditt liv med i många år till. Då ska man se till att det känns bra...¨

Tack Sister för att du visade mig bloggen, så skönt att skriva...

Puss och kram och lite till;)

Att våga vara ärlig kräver både mod och många öl...

Jag känner mig lite som ett svart får... Jag har inte varit snäll...
Det är så himla mysigt, det hade varit ännu mer mysigt om vi varit nyktra. Jag önskade att jag tyckte tvärt om, då hade jag ju lättare kunnat tänka klart idag.

Jag försöker ändå alltid att vara ärlig, även om det kan såra mina allra bästa så tror jag det känns bättre i längden, det skulle jag vilja att de gjorde för mig. Vissa saker behöver man inte berätta eftersom det inte känner någonting till och är inte nyttig information.

När du däremot frågar mig måste jag var ärlig, jag måste få säga hur jag känner, jag vill inte undanhålla det för dig och du förtjänar att det. Du tycker det är bra att jag är ärlig och berättar för dig uppriktigt hur jag tänker även om det inte gör dig speciellt glad. Du förstår vad jag säger och men önskar att det inte vore sant. Jag vill inte få dig att må dåligt men jag klarar inte att hålla det ifrån dig, jag vill inte förstöra för dig, det vet du!!

Jag ser ingen lösning...jag mår nog dåligt själv och låter er vara lyckliga...men hur länge ska jag klara det...jag vill också må bra...det gör jag där jag är nu men frågan kommer att kvarstå.


Kram Kram

Hur kan man sakna någon som man aldrig haft???

Jag har nog bara varit med om en liknande berg och dalbana en gång tidigare i mitt liv...
Jag hade så mycket att skriva och nu tog det bara stopp, jag skulle gått upp i natt och skrivit av mig när jag hade det som närmast.
Förstår bara inte hur jag hamnat här, jo det gör jag nog om jag tänker efter men jag vill inte vara här. Jo det vill jag ju egentligen för jag känner mig levande, det pirrar till ibland både här och där. Hur kan DU ha fått mig att känna så på så kort tid. Eller har jag känt så längre men att det först nu har blivit sanning i mig. Om du bara hade varit tyst från första början, inte uttalat dina känslor så hade jag aldrig behövt fundera, nu när jag har en känsla som jag inte ens vågar att beskriva så är jag för sen, för sen för att få pröva, för sen för att se vad det kunde bli.

Jag känner mig så otrogen utan att jag ens har gjort något men det är väl min känsla, att ha starka känslor för två underbara personer gör illa mitt hjärta. Jag vill vara fri och glad och bara vara. Hur kunde du få mig till att känna detta, jag trodde aldrig det. Kan du bara låta mig vara, andas inte nära mig, stå inte bredvid mig, dra inte din hand längs med min rygg, jag vill inte känna!! Jag vill vara med dig lite hela tiden, men det är farligt att se in i dina ögon för jag vill inte känna... Tänk om man bara kunde stänga av, få glömma... Du vet ju hur man gör, lär mig!

Jag hoppas att det kan försvinna, jag vill inte behöva känna...men hur kan man ha det inom sig och inte få berätta... Jag blir så arg... jag hoppas det försvinner...

Det låter nästa som jag redan är kär...men det är jag väl inte...jag kommer inte ihåg hur man ska känna... Jag får inte känna för då får jag inte vara med dig och det vill jag...

Nu måste jag sluta känna, jag kommer aldrig låta det hända, min största rival är den som står mig närmast, jag får inte känna...

Kram