Hur kan man sakna någon som man aldrig haft???

Jag har nog bara varit med om en liknande berg och dalbana en gång tidigare i mitt liv...
Jag hade så mycket att skriva och nu tog det bara stopp, jag skulle gått upp i natt och skrivit av mig när jag hade det som närmast.
Förstår bara inte hur jag hamnat här, jo det gör jag nog om jag tänker efter men jag vill inte vara här. Jo det vill jag ju egentligen för jag känner mig levande, det pirrar till ibland både här och där. Hur kan DU ha fått mig att känna så på så kort tid. Eller har jag känt så längre men att det först nu har blivit sanning i mig. Om du bara hade varit tyst från första början, inte uttalat dina känslor så hade jag aldrig behövt fundera, nu när jag har en känsla som jag inte ens vågar att beskriva så är jag för sen, för sen för att få pröva, för sen för att se vad det kunde bli.

Jag känner mig så otrogen utan att jag ens har gjort något men det är väl min känsla, att ha starka känslor för två underbara personer gör illa mitt hjärta. Jag vill vara fri och glad och bara vara. Hur kunde du få mig till att känna detta, jag trodde aldrig det. Kan du bara låta mig vara, andas inte nära mig, stå inte bredvid mig, dra inte din hand längs med min rygg, jag vill inte känna!! Jag vill vara med dig lite hela tiden, men det är farligt att se in i dina ögon för jag vill inte känna... Tänk om man bara kunde stänga av, få glömma... Du vet ju hur man gör, lär mig!

Jag hoppas att det kan försvinna, jag vill inte behöva känna...men hur kan man ha det inom sig och inte få berätta... Jag blir så arg... jag hoppas det försvinner...

Det låter nästa som jag redan är kär...men det är jag väl inte...jag kommer inte ihåg hur man ska känna... Jag får inte känna för då får jag inte vara med dig och det vill jag...

Nu måste jag sluta känna, jag kommer aldrig låta det hända, min största rival är den som står mig närmast, jag får inte känna...

Kram